aldrigmerafetto.blogg.se - Hur olika vi är

Hem
Om mig
- aldrigmerafetto
  Jag heter Ida och är 29år, född och uppväxt i Norrbotten! Som ung höll jag på med sporter, började fotboll väldigt tidigt och la även till hockey som 12åring då vi l ett damlag hära.. Jag slutade me fotbollen då jag var 17år och hockeyn slutade jag med då jag var 19år, gick från sporttjej till soffliggare.. Ökade ca 35kg på 6månader (levde mer på snacks än mat)!! Då jag fyllde 20år så visade vågen över 105kg, jag var verkligen inte lycklig! Jag har gjort 4st försök tidigare med att gå ner i vikt, GI/LCHF /shakes med massa promenader.. Men jag föll allti tillbaka pga snackset, mitt socker- och matberoende tog över.. För att lyckas den hära gången så har jag accepterat mina beroenden, lyssnat på kroppen/huvve, tillåte mig äta allt men inte hela tiden.. Nu då jag äte hälsosamt flera månader så skriker inte kroppen/huvve lika mycke efter snacks längre och det är helt underbart!! Nu vill jag äta bra och må bra!! Innan jag började den hära nya livsstilsförändringen så träffade jag en psykolog en kort stund för att jag var så deppig, men jag visste vad jag behövde göra men ansåg inte att jag hade styrkan till det! Men jag bestämde mig för att jag ville leva, inte bara överleva! Så ja tog en paus me att träffa hon och så körde jag på! Jag träffade hon igen i april för att hon ville kolla läget, hon kände knappt igen mig (psykiskt el fysiskt)! Hon avslutade mötet me att krama om mig och säga att hon va riktigt imponerad av mig som klarat det här på egen hand! Sen glädjen jag kände då jag gick ut från dom dörrarna att dit ska jag aldri igen är obeskrivlig! Nu har jag ett jobb, en underbar flickvän som jag vill leva ett långt och aktiv liv med! Fjällvandra, vara med i nått lopp/tävlingar, fortsätta utmana mig själv fysiskt. Följ min vardag från deppig soffliggare till en positiv och aktiv tjej. Kan jag så kan du!
Kategorier
- Allmänt
- Fritid
- Livsstil
- Recept
- Träning
Arkiv
Länkar
- Andrea

Hur olika vi är

Oktober 14, 2017 08:32

När man åker till större orter så börjar jag direkt att observera människor och deras vanor.. Där jag är ifrån så vet man ju i stort sett vilka alla är så det är inget kul! 😅 Men iaf.. Det satt en tjej framför oss på tåget som hade en chipspåse i handväskan, vi åkte en timme och hon hann inte ens äta upp den! Va 17 liksom!? 😱😂 Sånt blir jag fascinerad över och då inser man även hur olika vi människor är..

Förr då jag åt massa godis, chips osv så skulle jag aldrig kunna dra ut på en chipspåse så länge.. Men åt heller aldrig offentligt, åt bara hemma i smyg.. Skammen man kände för att man åt i smyg, så jäkla skönt att inte göra det längre och slippa den känslan..

Jag har kommit väldigt långt me mitt sockerproblem och matmissbruk, kan hålla mig till endast en kväll i veckan.. Då jag frossar på precis allt jag är sugen på, gör jag inte det försvinner inte suget.. Kan alltså inte ersätta ett sug me nå annat, har provat det och de fungerar inte alls.. Men fast jag har kommit grymt långt så tror jag aldrig att jag kommer att komma så långt att ja kan sitta och småäta ur en chipspåse väldigt länge, rent ha kvar den någon dag.. Känns omöjligt då jag känner hur sockret (och mat allmänt) påverkar hjärnan.. Men så får det vara, jag vet om det och får jobba utifrån mina förutsättningar..